I fokus – Ribera del Duero

[photo credit - aalto.es]

Ribera del Duero kan på många sätt räknas som en ung region, Ribera blev en Denominación de Origen först 1982 och har sedan dess expanderat, fått ett världsrykte för sina viner.

Historien börjar

Nyligen har utgrävningar av den antika byn Pintia visat att man odlade och drack vin i regionen redan för 2500 år sedan. Fram till nyligen så har man trott att det var romarna som etablerade vinodling för sådär en 2000 år sedan. Dock så kan vi nu datera vinets historia till ungefär 500 år före Kristus. I de gamla gravkammarna har man funnit spår av olivolja, vin och intressant nog benrester från dilamm som är regionens gastronomiska specialitet idag.

Nästa historiska datum sträcker sig 2000 år tillbaka, man hittade 1972 en 66 kvadratmeter stor Romersk mosaik föreställande Bacchus med Ariadne och Ampelos. Detta är idag Iberiska halvöns största och bäst bevarade fynd från romartiden.

Under medeltiden

Under medeltiden så fick vinodlingen ett fäste då de viktiga städerna Aranda de Duero, Roa de Duero och Peñafiel etablerades. Folket var törstiga och behövde sitt vin. Under 1200-talet hade vinproduktionen en mycket viktig ekonomisk och kulturell roll, det var omkring denna tidpunkt man anlade de historiska underjordiska källarna som man än idag kan besöka i Aranda de Duero. Regionens viner fick ett gott renommé och salufördes i hela Castilla-León. En förlaga till dagens Consejo Regulador grundades under 1400-talet, då satte man upp kriterier och regler som skulle se över produktion, import, export och inte minst viktigt - beskattningen av vin. Under följande århundraden såg man perioder av både välstånd och fattigdom och vinet fortsatte att ha en betydelsefull roll. Till skillnad från t ex Frankrike där kyrkan och munkarna under denna period var skickliga vinodlare och vinmakare så var Ribera fortfarande ett jordbruksamhälle där man födde upp boskap, odlade spannmål, grönsaker och producerade vin mest för egen konsumtion och till viss mån för försäljning -renodlad vinproduktion förekom knappast.

Viktig milstolpe

En viktig milstolpe i Riberas historia var år 1864 då Don Eloy Lecanda Chaves kom hem till sitt Castilla-León efter en vistelse i Bordeaux. Bagaget var fullastat med franska ekfat och franska druvsorter (Cabernet, Merlot och Malbec). Dessa planterade han vid sidan av den inhemska Tinta del País på egendomen Pago de la Vega de Santa Cecilia y Carrascal. Till en början användes dessa för att producera Brandy och Ratafia, först 1903 släppte man sitt första röda vin.

Till en början såldes inte vinet kommersiellt utan endast till utvalda delar av aristokratin eller gavs bort som gåva. Redan här grundades ryktet om Spaniens mest mytomspunna vin. 1929 vann man priser vid världsutställningen i Barcelona och därmed tog försäljning och export fart.

Trots att detta var ett Vino de Mesa (bordsvin) från en obskyr liten karg jordbruksregion högt upp på den kastelliska platån som få kände till så betingade detta vin skyhöga priser. Idag får vi väl konstatera att regionen är långt ifrån obskyr utan en av Spaniens främsta och mest kända. Egendomen som idag går under namnet Vega Sicilia är det nog få som har kunnat undgå att höra talas om.

Länge var Vega Sicilia den enda Bodegan i regionen bortsett från några små odlingar för privat bruk. 1927 grundades kooperativet som då kallades Primera de Ribera i Peñafiel. Man hade källare där man lagrade sina viner belägna under det majestätiska moriska Castillo de Peñafiel. idag känner vi egendomen som Bodegas Protos som producerar väldigt traditionella viner och framförallt har ett mycket gott rykte i Spanien.

Dessa två bodegor var de enda i regionen fram till omkring 60-talet då ett antal övriga etablerade sig. Alejandro Fernandez är definitivt ett namn att nämna, en av de tidiga revolutionärerna och en historiskt viktig person för regionen. Fernandez hade länge producerat en liten mängd vin från sina odlingar och drömde om att få grunda sin egen bodega

1972 blev drömmen sann, trots att detta var en svår period då många övergav vinodling för enklare grödor som spannmål och sockerbetor så stod Fernandez på sig. Han släppte sitt första vin ”Tinto Pesquera” 1976. Fernandez jobbade uteslutande med Tinta del País och var den första att binda upp enligt Espaliera-metoden, vanligt förekommande i Frankrike i formen av Guyot eller Cordon.

Praxis i ett varmt och torrt klimat som detta var naturligtvis den lägre Gobelet-metoden med färre stockar per hektar i form av fristående buskar. Fernandez var också en förespråkare för att lagra alla viner på 225-liters barriquer, precis som de bättre vinerna från Rioja. Han föredrog också den komplexitet som flasklagring snarare än fatlagring bidrog med.

Historien fortsätter

1982 var nästa viktiga årtal, det 20-talet bodegor som då existerade hade gjort stora ansträngningar för att ge sina viner ett större erkännande och Ribera del Duero etablerades som en Denominación de Origen.

80-talet var en tid då regionen på kort tid fick ett gott rykte i Spanien och även internationellt.

Man växte fort, nya bodegor etablerades, nya vingårdar planterades och priserna på vinerna och även deras renommé passerade snabbt de från Rioja.

90-talet var ytterligare en dynamisk tid, det dök upp fler mindre bodegor och ”kultviner” och ”garageviner” såsom Dominio de Pingus som släppte sin första årgång 1995.

Stilen på vinerna hade varit relativt uniform under 80-talet, bodegorna var större, vinerna var vanligtvis av typen Joven, Crianza, Reserva eller Gran Reserva, de Amerikanska ekfaten dominerade.

90-talet

90-talet bjöd på en större variation, flera bodegor gick över till en ”modernare stil” man föredrog fransk ek framför den traditionella Amerikanska, man jobbade med kortare lagringstider på fat för att framhäva frukten, man frångick systemet med att klassa vinerna efter lagringstider på fat såsom Crianza, Reserva etc. Flera vingårdar planterades med högre densitet och högre uppbindning och mer fokus lades i vingården snarare än i källaren. 1996 blev bevattning tillåtet i Spanien och en väl avvägd hantering av detta kan hjälpa kvaliteten i de varma och torra årgångarna.

En trio av excellenta årgångar 94,95 och 96 gav många lysande viner som bättrade på regionens rykte i den internationella pressen.

1993 fanns det 57 bodegor, under den lysande årgången 99 som fick summera 90-talet så passerade man 100 bodegor och då var 13500 hektar planterade,

2000 var det 124 bodegor och i år har man passerat 220 bodegor och 19000 hektar!

Floden Duero

Duero är floden som regionen har tagit sitt namn ifrån, den har sin källa i Sierra de Umbria 1758 meter över havet. Floden passerar Duruelo de La Sierra där den flyter samman med de små strömmarna Triguera och Lapadul. Efter Salduero de Duero, breder floden ut sig och slingrar sig fram mellan väderkvarnar och betesmarker. Floden binder samman ett hundratal byar i Ribera del Duero där man under århundraden har planterat vin längs flodstranden. Duero fortsätter sin färd genom Rueda och Toro, in i Portugal där den byter namn till Douro och blir bredare och vildare då den passerar Douros dramatiskt branta vingårdar innan den flyter ut i Atlanten.

Väder & vind

Vinregionen Ribera del Duero är belägen i autonomin Castilla-León och omfattar de fyra provinserna Burgos, Soria, Segovia och Valladolid.

Denna högplatå är belägen ganska precis mellan Spaniens norra kust och Madrid på en altitud mellan 700-1000 meter öh. De flesta vingårdarna ligger på över 800 meters höjd. Och tänk vad druvorna får utstå – stekheta dagar, iskalla nätter och en låg nederbörd på omkring 450 mm/år. Temperaturen kan en sommardag skifta från 35-40 grader om dagen till 5-10 grader om natten, juli och augusti är de enda månader som inte har fått uppleva minusgrader och frost är vanligt förekommande ända in i maj.

När jag besökte regionen i mars så var morgnarna iskalla omkring 3-4 med en ren och frisk luft, omkring lunchtid så var det soligt och 28 grader och vid middagstid så var temperaturen nere på 6-7 grader igen.

Dessa klimatologiska förutsättningar ger små koncentrerade klasar med väl utvecklade polyfenoler som ger viner med en mörk och klar färg, rika på extrakt. Vinerna får oftast en hög syra och låga PH-värden till skillnad från viner från Medelhavsklimat som har en jämnare temperatur dygnet runt. När jag besökte regionen i september så var det en fröjd att på morgonen kunna gå ut i vingårdarna och känna på druvklasarna som var alldeles svala, man behöver långt ifrån vara önolog för att kunna se att druvorna mår bra.

Svampsjukdomar och röta hör till ovanligheterna, det kan förekomma under vissa regniga höstar som 1997.

Vingårdarna

Vingårdarna ligger inom ett område som är 115 km långt och 35 km brett.

I floddalen är altituden 750-850 m öh och vingårdarna relativt flata.

Jordmånen är lera med inslag av sand och silt på en bergrund av kalksten.

I regionens västliga del omkring byarna Valbuena de Duero och Pesquera de Duero så finner vi mycket mer kalksten och krita i jorden, även på de högre sluttningarna som ligger på 850-950 m öh finner vi mer kalksten och mindre lera.

En geologisk mångfald

En geologisk mångfald som denna ger naturligtvis en mängd olika förutsättningar, trots att alla viner mer eller mindre domineras av Tempranillo så skiljer de sig rejält i stil. Traditionellt så har man väl inte i Spanien lagt för mycket ansträngning på vingårdarnas unika förutsättningar utan snarare på sitt märke och det eviga tjatet om lång lagring på ekfat. Dock så tror jag att vi kommer att få se mer av en burgundisk inspiration och fler viner från enskilda vingårdar. Ett par av de yngre vinmakarna jag talat med är entusiastiska över möjligheterna att producera ”terroirviner”. Vi kan som exempel ta Malleolus de Valderramiro och Malleolus de Sanchomartín från Emilio Moro eller El Picon från Pago de los Capellanes som förträffliga exempel. Å andra sidan finns det flera högklassiga viner som är producerade mer i en bordeauxstil där en blandning från olika vingårdar och en rigorös selektion ofta ger ett ”grand vin” och ett ”andravin”. Janus från Alejandro Fernandez eller Perez Pascuas Gran Selección är klassiska viner i denna stil. Många av toppvinerna är naturligtvis också en selektion av frukt från gamla vingårdar, vi kan som exempel ta supervinerna Pingus, Pesus och Nebro som alla kommer från minst 80-åriga lågavkastande Tempranillostockar. Generellt kan man säga att alla gamla planteringar, de flesta planterade före 1960 är enligt ”En Vaso” eller Gobelet-metoden, det vill säga låga buskar som inte är uppbundna. Vanligtvis är dessa planterade med 2000-3000 stockar/ha.

Mellan 1961 och 1985 planterades det inte mer än 1000 hektar och efter 1985 planterar man vanligtvis tätare med upp till 5000 stockar/ha och binder upp enligt Cordon-metoden.

Över 3 % av vingårdarna i Ribera del Duero planterades före 1900, ungefär 8 % före 1930 och 23 % före 1960 så det finns en rik flora av gamla vingårdar, mestadels med Tempranillo och till viss del Garnacha. I en snabbt expanderande region som denna så finns det också en hel del nyplanteringar, 35 % av dagens vingårdsareal ungefär 7000 hektar planterades mellan 1996-2000. Vi ska lägga till att det fortfarande finns många småodlare som äger en liten del vinmark och säljer sin frukt, år 2003 fanns det över 8000 vinodlare.

Druvsorterna

Javier Ausás, ansvarig vinmakare på Vega Sicilia uttryckte ”Tempranillo är vår entrecote, de övriga druvorna är salt och peppar”. Och det är relativt lätt att tänka så, Tempranillo som också går under namnet Tinta del País eller Tinto Fino dominerar i princip alla viner.

Tempranillo

Tempranillo har väl dessutom på senare år visat vilken fantastisk potential den har. Fram till för sisådär 15 år sedan så överskuggades den oftast av en gammaldags vinmakning och för långa lagringstider på fat, men om man får äran att prova några av dagens toppviner så är det lätt att bli hänförd. Tempranillo är en tidigt mognande druvsort och är därmed perfekt adapterad för den korta växtsäsong som råder i Ribera del Duero. Det är dessutom en druvsort som klarar sig bra på egen hand. Den får en något annan struktur i Ribera del Duero än i Rioja – det mer extrema kontinentalklimatet ger mindre druvor med mera färg, mer polyfenoler, mer färg, mer tanniner och en högre syra, de stora temperaturvariationerna hjälper dessutom till att bevara de delikata aromerna.

Dock så är Tempranillo genetiskt instabil vilket resulterar i att det finns en uppsjö av olika kloner i de olika vingårdarna. Tempranillo är normalt sett en högavkastande druvsort och rankorna måste tuktas rejält för att hålla ner avkastningen, 7000 kg druvor per hektar är den tillåtna maxgränsen. På de fetare lerjordarna ger Tempranillo något kraftigare och fruktigare viner, på de magrare kalkstensjordarna blir resultatet eleganta och finessrika viner.

Consejo Regulador föreskriver att Tempranillo måste ingå med 75 % i vinerna, oftast är det en större andel som ingår då den utgör 93 % av planteringarna.

De övriga tillåtna druvsorterna

De övriga tillåtna druvsorterna är Cabernet Sauvignon, Merlot, Malbec och Garnacha Tinta som är planterade med mindre än 1 % per druvsort. Normalt är det bara i toppvinerna man brukar blanda i en liten del Cabernet Sauvignon. Cabernet är en sent mognande druvsort och uppnår bara perfekt mognad i några få av de bättre vingårdarna. Garnacha använder man vanligtvis till de fylliga Rosevinerna.

Albillo

Den vita druvan Albillo täcker närmare 3 % av arealen och får blandas i de röda vinerna vilket man traditionellt gjorde för att ”lätta upp” dem, denna praxis är dock relativt ovanlig idag.

Det förekommer förutom dessa tillåtna druvsorter vissa experimentplanteringar och vissa odlare jag talat med tror på Syrah som ett komplement till Tempranillo.

[här finner du våra viner från Ribera del Duero]