Kulinarisk Sadomasochism i 4K - Knife Edge: Chasing Michelin Stars (Apple TV+)

Det finns något djupt perverst i mänsklighetens relation till mat. Vi började med att jaga mammutar för att inte svälta ihjäl, och några årtusenden senare har vi hamnat här: vuxna män som gråter över en emulsion av granskott och myror i en skog i Sverige, livrädda för domen från en däcktillverkare.

Jag talar naturligtvis om Michelinguiden, denna vita val, denna knubbiga lilla gummigubbe som håller hela den gastronomiska världen i ett järnrepp av ångest och stärkelserika dukar. Och nu har Apple TV+, i sin oändliga visdom, beslutat att vi behöver titta på detta kollektiva nervsammanbrott i en dokumentärserie vid namn Knife Edge: Chasing Michelin Stars.

Låt oss vara ärliga. Det här är inte matlagning.

Det är en åtta delar lång studie i obehandlad mental ohälsa, producerad av ingen mindre än Gordon Ramsay. Naturligtvis är det Ramsay. Mannen som gjorde skrikandet till en krydda har nu tagit ett steg tillbaka för att producera en serie om det tysta, kvävda skriket inombords.

Serien leds av Jesse Burgess, en "matexpert" och medgrundare av plattformen Topjaw, som reser jorden runt – från New York och Chicago till de nordiska skogarna och Mexico City – för att bevittna kockar som balanserar på randen till vansinne. Premissen är enkel: vi följer elitkockar som antingen jagar sin första stjärna, försöker desperat nå en andra, eller lever i skräckslagen terror för att förlora den de har.

Det är vackert filmat, det ska gudarna veta.

Apple TV sparar inte på pixlarna. Varje tallrik ser ut som ett konstverk som man absolut inte vill äta, utan snarare rama in eller kanske be till. Vi ser kockar i Kalifornien försöka vinna tillbaka en förlorad stjärna, och vi ser det absurda i att en inspektörs tappade gaffel kan innebära slutet för en karriär. Inspektörerna själva, dessa mytiska spioner som bokar bord under falska namn och telefonnummer, behandlas här med samma vördnad som Vatikanens hemliga polis.

Men vad är det egentligen vi tittar på? Det är gastro-porr för masochister.

Det är "Welcome to hell", som titeln på avsnitt sju så muntert förkunnar. Vi ser Dave Beran på Pasjoli och Matthew Kammerer på The Harbor House Inn slita sina hår över detaljer som ingen normalt funtad människa skulle märka, än mindre betala en förmögenhet för. Det är en parad av pincetter, skum och "personlighet på en tallrik", vilket oftast betyder att kocken har haft en svår barndom och nu straffar oss genom att servera en dekonstruerad lök.

Serien gör ett tappert försök att humanisera processen, att visa "de mänskliga berättelserna bakom jakten på perfektion". Men resultatet är snarare att man vill ta dessa människor i kragen, ge dem en varm kram och en bit rostbröd med smör. Det är en värld där glädjen i att äta har offrats på altaret av konsistens.

Och vinet? Som sommelier måste jag fråga: var är vinet?

I denna jakt på stjärnor reduceras ofta vinet till en dyr accessoar, en parentes som ska "matcha" kockens ego snarare än att förhöja måltiden. Man anar att dessa kockar helst skulle servera destillerat källvatten för att inte störa deras genialitet.

Är Knife Edge sevärd? Absolut. Det är fascinerande på samma sätt som en bilolycka i slow motion är fascinerande. Det är en påminnelse om varför jag föredrar en perfekt kyld flaska Pol Roger och en enkel omelett framför att sitta i fyra timmar och bli föreläst om ursprunget på min morot av en nervvrak till servitör.

Titta på den. Förundras över ambitionen. Men för Guds skull, ät något onyttigt medan du gör det.

Skål.

[Utforska vårt sortiment här]